Folkspråk och standardspråk i arabiska

Dean Cadhamn, förstelärare samt ämneslärare i sociologi och modern standard arabiska, skriver om folkspråk och standardspråk i arabiska.

Arabiska är ett språk som talas av mer än 300 miljoner människor i ungefär 20 länder. Dessa länder sträcker sig över ett område utspritt på två kontinenter, Asien och Afrika. Från Irak i öster och vidare till Syrien, Libanon, Jordanien och Palestina, söderut till Saudiarabien, Qatar, Kuwait, Arabemiraten, Bahrain, Oman och Jemen, och västerut till Egypten, Sudan, Libyen, Tunisien, Algeriet, Marocko och Mauretanien.

Östen Dahl (2007) hävdar att standardspråket i ett land alltid förknippas med bl.a. bildning, kultur, politisk makt, social status etc. medan dialekterna betraktas som gamla uttryckssätt som lever kvar. Om man ser det på detta sätt så blir dialekterna inga språk, eftersom de saknar skriftspråk med officiell status, menar Dahl. Dialekterna blir underställda standardspråket, och inte likställda. Detta kan man jämföra med modern standardarabiska, som ses som överordnad de arabiska dialekterna som talas i respektive arabiskt land. Den moderna standardarabiskan är ett skolspråk, ett akademiskt språk, och ger status till den som behärskar det i tal och skrift.

Dahl diskuterar också definitioner av orden ”språk” och ”dialekt”, och menar att dessa två begrepp förenklar verkligheten. Han föredrar att man använder ordet ”lokalspråk”, istället för dialekt som kan vara ett negativt laddat ord. Han skriver också att det är bättre att se dialekter som variationer i ett språk, istället för att se dem som underordnade ett standardspråk.

När det gäller arabiska har jag många gånger märkt att man i svensk litteratur brukar använda beteckningen ”folkspråk”, vilket låter mer neutralt än ordet dialekt. Dessa folkspråk har ingen officiell status eftersom det är modern standardarabiska som lärs ut i skolorna i arabvärlden och som används t.ex. i högre utbildning, i politiken, i nyhetsmedia, böcker, tidningar m.m. De arabiska folkspråken saknar däremot standardiserade skriftspråk.

Men folkspråken fungerar i privatlivet, i vardagslivet, i yrkeslivet, i teater, i filmer och serier, i talkshows, och liknande, och folkspråken fyller inom dessa områden en viktig funktion. Dessa folkspråk kallas ofta vid namn som anknyter till länder, exempelvis irakiska, syriska, omanska, egyptiska osv. Därför är det inte fel att betrakta dem som språk. Mellan dessa folkspråk finns vissa skillnader när det gäller både uttal och olikheter i ord, av olika orsaker. I t.ex. det irakiska folkspråket finns det många inslag av ord från persiskan, turkiskan och engelskan. Geografisk närhet, maktförhållanden, religion, handelskontakter osv. spelar roll. Eftersom många arabiska tv-kanaler sänder program från olika arabisktalande länder blir tittarna vana vid att höra och förstå olika folkspråk.

Det är inte helt omöjligt att uttrycka sig i skrift på sitt folkspråk, utan det förekommer folkspråk i poesi, och i dialoger i romaner. Men då är inte skriftspråket standardiserat, utan olika författare kan skriva samma ord på olika sätt. Inom varje arabisktalande land finns det även mindre dialekterskillnader som kan jämföras med dialekter inom Sverige, som skånska, stockholmska, värmländska och norrländska.

Skolverkets kursplaner i modersmålsämnet betonar att elever ska lära sig läsa och skriva på sitt modersmål. För lärare som undervisar i arabiska innebär det att eleven ska lära sig det officiella språket modern standardarabiska, eftersom det är det enda skriftliga arabiska språket som existerar, förutom den klassiska arabiskan som Koranen är skriven på. Skolelever som bor i arabisktalande länder undervisas i modern standardarabiska och ämnesspecifika ord är på modern standardarabiska. Det är det språk som används genom hela utbildningssystemet, från första klass till universitetet. Detta underlättar elever och studenter som kommer från olika arabiska länder att kommunicera och förstå varandra, och på detta sätt kan de välja mellan många olika universitet i hela arabvärlden när de ska studera högre utbildning.

På samma sätt hjälper den moderna standardarabiskan mina elever som sitter i ett klassrum i Sverige och studerar ämnet modersmål, de kan förstå varandra ganska bra genom detta gemensamma språk trots att de kommer från olika länder. Men för dessa elever betyder det också att de möter många för dem helt främmande ord för vanliga ting och företeelser, eftersom de normalt uttrycker sig på sitt folkspråk. Eftersom det inte växer upp i ett arabiskt land är det många ord på modern standardarabiska som de aldrig har hört. Detta kan vara en utmaning. Även här ser man alltså en överordning av standardspråket, och det är ett stort ordförråd som eleven måste tillägna sig för att kunna behärska det.

Men eleven ska även ha kännedom om sitt folkspråk, då ”vardagsrelaterat språk” nämns i kursplanen för Modersmål och det kan bl.a. inbegripa muntliga uttryckssätt på folkspråket. Enligt kursplanen ska eleven också kunna uttrycka känslor och åsikter, samt vara medveten om ords olika nyanser och värdeladdning, och då är den muntliga kommunikationsförmågan på folkspråket en förutsättning.

Inom alla språk finns det fördomar mot andra dialekter eller lokalspråk. Och det är också naturligt att man har en speciell känslomässig koppling till sitt eget lokalspråk. Jag möter elever från olika arabiska länder i undervisningssituationen. Den starka anknytningen till det egna folkspråket kan man ibland märka hos föräldrarna till barnen. En del föräldrar föreslår t.ex. att man som modersmålslärare i arabiska bör lära eleverna att uttrycka sig mer på sitt folkspråk, t.ex. libanesiska eller algeriska.

Som modersmålslärare är jag självklart öppen för att eleven ska behålla och utveckla detta, men det är inget krav på att man som modersmålslärare i arabiska måste behärska alla de arabiska folkspråken som är många. När eleverna uttrycker sig muntligt blandar de ofta modern standardarabiska med sitt arabiska folkspråk, mer eller mindre beroende på hur stora språkkunskaper de har. Deras folkspråk kan också användas vid uppgifter som t.ex. privat brevskrivning, chatt på internet osv. men dessa språk är som tidigare nämnt inte standardiserade.

Samtidigt lägger kursplanen i modersmålsämnet stor vikt vid att eleven kan kommunicera i tal och skrift och då blir det modern standardarabiska som är det gemensamma arabiska språket och det är också det som är brukligt i skrift. Då kan elever som har rötter i olika arabiska länder bättre förstå varandra. Samtidigt bör man uppmuntra eleverna att fortsätta utveckla sitt folkspråk hemma, och få dem att förstå att de olika arabiska folkspråk som de talar är lika viktiga och det finns ingen språkhierarki mellan dem, dvs. inget folkspråk är bättre än något annat folkspråk. Och både folkspråket och den moderna standardarabiskan har en viktig plats i livet och kompletterar varandra.

 /Dean

Källor:

Dahl, Östen (2007), Språkets enhet och mångfald

Skolverket, (Lgr11): Kursplan Modersmål

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s