“They don´t know how to play in nature”

Det sa en föreläsare på en skolgårdskonferens i Lund i veckan.  Det är en ganska vanlig kommentar som oftast nämns i jämförelse med hur mycket digitala prylar äter upp barnens fritid. Fast dilemmat är väl känt, undrar jag om frågan egentligen är rätt formulerad för att leda fram till positiva förändringar i barnens utevistelse. Är det verkligen kunskap om utelekar som har försvunnit och gjort oss mer stillasittande? Som en forskare från Finland, Marketta Kyttä, säger är varje miljö, både urban och naturnära, full med potential för olika aktiviteter. Detta betyder att samma miljö visar sig olika för olika personer. Exempelvis kan en trästock vara en båt, picknickbord eller ett hinder beroende vem som ser eller använder den. Det som Kyttä såg i sina studier om barnens miljöer är att det finns stora variationer i hur mycket möjligheter miljöer bjuder till barn. Vissa miljöer kallade hon öken och vissa Bullerby. Jag tror vi skulle kunna formulera om första frågan till att: skapar vi tillräckligt inbjudande miljöer till barnen (särskilt på skolor och förskolor)?

naturskoaln

Ytterligare en fråga angående miljöer är vad vi vuxna tillåter för barnen? Sätter vi ett staket runt gräsmattor, får barn klättra i träd eller gräva i gyttjepölar? Å andra sidan förändras lekkulturen liksom alla andra kulturella former och så ska det vara för att utvecklingen ska kunna gå framåt. I bästa fall förbättrar nya generationer gamla traditioner och ger gamla saker nya inslag. Det är problematisk om gamla traditioner, till exempel utelekar, försvinner helt. Där kommer vi tillbaka till frågan om en växande trend att röra sig mindre på sitt eget närområde, bostadsområden. Barnens sociala liv har i växande omfattning flyttat till virtuella arenor. Då har användandet av fysiska mötesplatser på skolgårdar, lekplatser och parker minskat. Nu finns det dock Pokemon Go som får människor åtminstone ut på gatorna och spelet är en typ av lek. Jag ska inte analysera djupare Pokemon Go som en utelek men jag kan konstatera att den bjuder små variationer till olika aktiviteter och kreativ användning av naturen.

Men frågan kvarstår hur vi skapar kreativa, lärorika och roliga möjligheter för barnen i utemiljön på skolan och i förskolan. På Lunds skolgårdskonferens presenterades en rad goda exempel som jag skulle summera i tre teman: kroppsligt lärande, lösa material och grönska. Samma teman (Hem till gården) upprepar sig också i senaste tidningen Förskolan (7/2916). Utifrån ett stadsplaneringsperspektiv är frågan om skolgårdarnas kvalité ytterst aktuell. Detta beror på att Boverket har beslutat om allmänna råd om friyta för lek och utevistelse vid fritidshem, förskolor, skolor och liknande verksamhet (BFS 2015-1). När förskolegårdar och skolgårdar krymper behöver kreativa lösningar komma fram i form av användandet av andra (kompensatoriska) närområden eller i att höja den minskade ytans kvalité med genomtänkta strategier. Där är Malmö stad en vägvisare med sin lekvärdesfaktor där många andra kommuner har hämtat inspiration i deras funktionsprogram angående utemiljöer. Arbetet med Halmstad kommuns funktions- och lokalprogram för utemiljöer i förskolor har också påbörjats. Det ska syfta till skapande av inbjudande utemiljöer som gynnar utelekar och pedagogik utomhus. För mer information om Halmstads funktionsprogram för utemiljöer i förskolan, kontakta mig gärna: Heli.villanen@halmstad.se

 

Mer information om konferensen och internationella skolgårdsförbundet hittar du här: http://www.internationalschoolgrounds.org/

Läs vidare om Marketta Kyttä:
Making the case for more playful and child-friendly places

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s