Vad är det vi inte pratar om?

Barnröster:
– Välkommen till Utbildningspodden!  En podd om förskola och skola av barn- och ungdomsförvaltningen.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Barnröst:
Det här blir spännande

  • Välkommen till den här podden och dagens gäster är Pauline Broholm Lindberg, den före detta förvaltningschefen och Maria Seger på kärnhuset, utvecklings… vad säger man?
  • Ja, vad säger man?
  • Utvecklare i jämställdhet och med fokus barnrätt och mångfaldsfrågor.
  • Ja, med fokus på mångfaldsfrågor.
  • Och då ska vi knyta ihop de här samtalen som ni förhoppningsvis har lyssnat på som handlar om segregation. Ni har lyssnat på de här programmen innan och vi kanske ska göra en kort sammanfattning i vad ni lyssnar in och vad ni tänker på. För vi ska knyta ihop och sätta fingret på det viktiga här och också kanske det vi inte pratat om. Pauline, om du börjar med en sammanfattning av de tre programmen som du lyssnat på.
  • Ja, det var ett program som handlar om skolan mitt i byn och allt spännande som händer där. Det ger en bild av segregationen men vi ska också säga att det finns en omvänd segregation i Halmstad som kommun. Det är inte bara Andersberg som är segregerat, det är också så att Frösakull, Villshärad och många andra delar av Halmstads kommun som är också segregerade och då menar jag det utifrån att de speglar inte längre hur Sverige ser ut. Eller ens hur vår kommun ser ut utan människor lever inte längre tillsammans på samma sätt. Avsnittet om Andersberg handlar både om Andersberg som ett utsatt område, om segregation och fattigdom. Men det handlar också om engagemang från både föräldrar, ungdomar, barn och tjänstepersoner som arbetar där. Det handlar om viljan till förändring. Det handlar om vad kan vi åstadkomma tillsammans och om att titta på varandra med snälla ögon. Sen har vi ett program som handlar mer om hur vi bygger det goda samhället. Där Erica och Annika berättar om sina roller. Det är inte alltid man tänker på att en kommun består av alla vi som arbetar på kommunen som har olika roller. Ibland glömmer man bort att vi har många fler. Vi behöver vara i dialog med varandra så vi kan sätta vårt eget jobb i relation till det som många andra gör. Det är det vi börjar upptäcka nu i Halmstads kommun, att vi inte kan verka var och en för sig. Utan vi måste förstå hur vi bygger det goda samhället tillsammans och då måste vi prata om hur samhället yttrar sig på olika vis och hur vi kan göra den resan tillsammans. Det sista programmet handlar mycket om språk, som jag tycker är så fascinerande. Det står när man läser om språk i läroplanen jättemycket om språk och identitet. Att språket skapar faktiskt också våra tankar om oss själva. Vem jag är definieras jättemycket av olika språk. Vi har så många i vår kommun idag som bär på en sån rikedom, som bär på många språk. Det gör också någonting med våra identiteter. Vem blir jag i det här språket eller vem får jag lov att vara om jag talar det här språket. Så betydelsen av språk är jätteviktig och det är ett viktigt sätt att jobba med de här frågorna. Jag tycker om jag ska sammanfatta programmen att de handlar om vilken kraft människor kan vara om vi samlar oss, om vi tänker tillsammans och arbetar tillsammans. Och den kraft som finns i ord och språk och om kulturen som en jätteviktig positiv kraft i att uppleva vad det är att vara människa. Vi har olika erfarenheter och olika bakgrund men i kulturen är det som att vi hittar ett gemensamt språk ibland. Att vara människa, vad är det. Det är lättare med kulturen som redskap tycker jag. Kunskap som kraft, relationer som kraft, samarbete som kraft. Och framförallt det som Frida säger i avsnittet från skolan mitt i byn på Andersberg att det här arbetet handlar jättemycket om mod. Där tänker jag som har jobbat i chefsposition i många år att makt och mod också hänger ihop. Vilken makt vi har alla vi som är verksamma i kommunen, att göra skillnad om vi bara identifierar vilket friutrymme vi har. Med mod kan du utöva jättemycket positiv makt tror jag.
  • Det var Paulines sammanfattning, du kommer inte så lika mycket tid Maria. Det är så klurigt när vi jobbar i kommunen som vi gör att vi ska förhålla oss till så många olika saker. Det viktiga är de som bor i kommunen, hur vi ska stödja, guida och påvisa på något sätt. I din roll så möter du fältet och får en vittnesbild på något sätt. Finns det något som du vill komplettera det Pauline säger. Håller du med vad hon säger?
  • Jag sitter och funderar här Pauline, när du beskriver lite det som du har tagit till dig när du lyssnat på avsnitten. Jag tänker också hur vi beskriver våra olika stadsdelar och att vi lätt tenderar att beskriva dem som homogena enheter när de också internt är så heterogena, olika. Vi förhastar oss att göra antaganden om vilka som väljer att bo var och vilka som väljer att inte bo. Hur man stereotypt väljer att beskriva Andersberg, att vi har många som väljer att bo på Andersberg för det är den platsen man känner sig hemma, igenkänning, där man känner samhörighet. Det är så komplext när man pratar segregation och vad man lägger i det. Det är så lätt att vi också hamnar i att lägga i värderingar och därför är den här tillsammansbilden viktig. Att vi kan få in olika perspektiv när man pratar hur vi ska motverka segregation. Och sen tänker jag också när vi pratar språket och vilken viktig del det är i att få en förutsättning att vara en demokratisk deltagande samhällsmedborgare. Språk som avgörande i att utöva den makten över sitt eget liv och valmöjligheter. Så det är en oerhört viktig byggsten i att bygga en demokratisk stad.
  • Nu pratar ni i de här fina orden som vi använder oss av när vi jobbar i den här kommunen. Och att vi alla går med på den stora inkluderande mångfalden, jämställdhet som också är uttalat politiskt att de är såhär vi vill ha det, men vi vet ju att så är det inte för att vi också står långt ifrån varandra. Vi har också olika berättelser om vad som är viktigt och vad som är sant och hur vi vill leva våra liv. Vad är det inte vi pratat om under de här programmen? Vad skulle ni säga att vi mer behöver lyfta och vad behöver vi sjunka in i och förändra på riktigt?
  • Förändra på riktigt, ja visst det är lätt att hamna i de här fina orden och formuleringarna. Men den sak jag funderar på är utifrån det här du säger Thomas med olika berättelser. Att vi återigen inte värderar de olikt, att de får lika mycket vikt. Det är så lätt att hamna i våra egna perspektiv. Det är obekvämt många gånger att bjuda in till olika berättelser och alternativa berättelse. För det kanske kräver av mig att jag behöver avsäga mig något eller ge plats till någon annan. Att det helt enkelt kostar mig att inkludera någon annan. Och det är också då det blir besvärligt, men också då alla de här perspektiven måste finnas med om vi ska prata sann demokrati och integration. Eller det som är motsats till segregation, vilket ord vi nu använder.
  • Vad tänker du Pauline? Vad är det vi verkligen behöver göra på riktigt. Om man tänker ramen och språket har vi redan kommit överens om att så här ska vi jobba. Jag tänker på vi som är tjänstepersoner i kommunen, men vad är det konkreta som måste till?
  • Jag tror att man måste vara mycket mer nyfiken på hur vi upplever att bi i den här kommunen. Jag möter hela tiden människor som har en så liten bild av hur det är att vara barn, ung, personal eller bara invånare i vår stad. Hur olika villkoren är och jag tror att vi har bilden av oss själva som ett väldigt bra samhälle fortfarande. Sverige är ju ett av de mest framgångsrika länderna i världen. Och vi tänker att vi är bättre än många andra. Men jag får ta del av så många berättelser nu som gör mig väldigt orolig. Det finns många som vill göra saker tillsammans men skolan är ju ett demokratiskt projekt. Vi har egentligen två uppdrag i skolan, det ena är att jobba med kunskaper och bildning och det andra handlar om att bygga ett demokratiskt samhälle. Hur lever vi tillsammans och där menar jag att vi har jätteutmaningar. Det handlar om att idag ser jag inte längre att vi har ett samhälle som kännetecknar bilden som de flesta har av Sverige. Jag skulle vilja säga att man kan mäta ett samhälle i hur människor blir behandlade. Det är lite måttet på hur mänskligt eller medmänskligt ett samhälle är. Idag har vi människor som blir väldigt olika behandlade. Inte bara i Sverige, vi möter det på olika sätt i nyheterna. Och människors livsvillkor är jätteolika idag, de är mycket mer skilda än vad de var för bara tio år sedan. Bilden av oss i Halmstad och Sverige som ett bra samhälle för barn är jag inte riktigt säker på att jag längre kan stå upp för. Vi har svårt att identifiera oss som ett samhälle som exkludera människor, men jag möter det i barns och vuxnas berättelser nästan varje dag. Jag tycker inte längre att alla i vår kommun har samma möjlighet till utveckling och utbildning. Det är inte längre en sanning. Sverige idag, jag vill ta till så hårda ord som att säga att vi har ett klassamhälle i Halmstad också. Vi har ökade skillnader och vi har inte längre ett jämlikt samhälle. Framförallt har barn inte samma rättigheter i Halmstad. Vi har väldigt mycket lagar och barnkonventionen som säger att det ska vara så. Men det är inte den verklighet jag möter i mitt Halmstad och det måste vi också prata om.
  • Barnröst: Vi barn är viktiga.
  • Jag tänker också att avstånd gör någonting med oss. Ju närmare olikhet vi kommer, bara i mötet någon annan – att se in i någon annans ögon och se att den här personer har inte samma förutsättningar som jag gör något med oss. Det är mycket svårare än att gå hem och stänga dörren på den bilden eller berättelsen när du inte behöver möte bilden eller individen. I mina uppdrag och i mitt jobb så försöker jag bibehålla det. För det ett sätt att hålla de här frågorna levande för mig. Där jag också ibland är en jätteobekväm röst, man jag tänker att förmedla de här bilderna, som du säger Pauline, i de här berättelserna vi möter. Att vi kan förmedla dem till de som tar beslut eller de som sitter på resurser. För det är lätt att ducka för svåra frågor när det blir ett avstånd och distans. Det är lättare än att behöva gå hem med ett litet barns ögonen som säger att jag fick inte de chanserna som någon annan.
  • Var och en av oss bör fundera på hur ser min filtbubbla ut. Jag behöver ju vidga den och ta reda på, jag behöver vara nyfiken som du sa Pauline. Sök dig utanför och framförallt när du jobbar med barn och ansvaret för oss vuxna som är med barnen är att vidga deras värld. Och har vi inte gjort det själva är det omöjligt. Så man kommer aldrig undan sig själv, man måste börja med det egna. Och då måste man fundera på de egna handlingarna som är kopplade till att stödja, hjälpa och vidga upp. De här barnen som vi möter har ju sina hem och familjer. Världen är stor men den har krympt för vi har världen hos oss. Sverige och Halmstad är inte som det var 1973, 1975 eller 1989 utan det är 2023 och då är det så det är. Man kan ju också tappa suget när det blir svårt och man känner hopplöshet eller brist men där måste vi hjälpas oss att se det och ställa de svåra frågorna och att det finns en ojämnhet som är mycket större än vad vi faktiskt anar. På tal som barnrätt så kom FN:s barnrättskonvention som granskar Sverige var femte år och ser hur vi efterlever barnkonventionen med en rapport med saker vi behöver se över. En sak är barn och ungas upplevda rasism och att det finns strukturell rasism i Sverige. De behöver få veta mer om sina rättigheter. Vi behöver se till så de får vara delaktiga i beslut och få inflytande i deras värld, bland annat. Jag tänker att vi vuxna behöver ha en omvärldskunskap. Att vi är ett land där vi sagt att det är så här vi ska göra då är vi också dedikerade det på något sätt. Vi är många i kommunen som skulle kunna arbeta åt samma håll. Vi måste våga börja prata om frågorna som bränner till, annars kan vi säga att vi jobbar mot mångfald och det gör vi kanske men det är ändå skavigt. Berättelserna från barn och unga måste bli en påminnelse för att alla barn från 0-18 ingår i detta men vuxna också. Hur konkret tänker ni och jobbat mycket och länge på olika håll, vad skulle man behöva mer av för att ta nästa steg?
  • Om jag får börja, skulle jag vilja säga att vi har ett bristfokus som jag också bidragit till i detta samhället. Vi ser så mycket och vi har en tendens att fastna i allt som är problem. Men Maria du som möter barn och jag med, de är så fulla av idéer och kraft. Och säger lyssna på oss, inte bara pliktskyldigt för att man ska kunna säga att vi har haft ett samtal med barn. Utan för jag tror också att de sitter på svaren. De berikar tillvaron med alla sina olika erfarenheter. Gruppen barn som finns i vårt samhälle idag skulle kunna bygga det mest fantastiska av samhällen. Jag ser så mycket rikedom i vad de kan bidra med. Om vi skulle kunna frigöra den kraften och få dem att bidra till det goda samhället. Om vi tar dem på allvar och låter de göra det då finns det inga gränser för vad som skulle hända. Det är det att inte fastna utan hur kan vi vända detta och fånga energin och kraften i varje människa som vill och kan bidra.
  • Barnröst: Vi är framtiden
  • Vad säger du Maria?
  • Konkret, tänker jag utifrån mina uppdrag många gånger att det handlar mycket om att utmana och utmana till att våga ta till sig kunskap. Och våga inta de olika perspektiven för att förstå på riktigt för det är då jag vill förändra. Sen det som du var inne på Pauline, vilka perspektiv vi har när vi värderar vad som är värdefullt och inte. Vad vi validerar i samhället i stort, vad vi ger status och premierar. Där behöver vi också tänka till. Många gånger pratar vi kompensatoriska termer och då menar vi inte att vi behöver kompensera högutbildade socioekonomiskt starka med vad det nu må vara, utan då har vi redan en förutfattad bild av vilka som behöver kompenseras. Där skulle jag vilja utmana också i att tänka till och tänka om. Jag tänker tvärtom, det finns mycket som kanske behöver kompletteras men vi har ju jättemycket att hämta av varandra på olika sätt. Om vi pratar med personer som har kommit hit, nya medborgare, när jag lyssnar på de barnen och eleverna så har de så otroligt många erfarenheter och varit med om så mycket som jag inte hunnit med under min livstid. Jag tänker den styrkan och modet som de vittnar om är en urkraft som vi behöver i vårt samhällsbyggande framåt. Det blev inte konkret.
  • Det är det vi behöver prata om, oj nu plingar det här och det innebär att det är kanske slutordet. Vi är bara på väg någonstans, att barn och unga är en urkraft och att vi är på väg någonstans, det vet vi. Vi vuxna måste vara på tårna. Vi fortsätter det här samtalet i ett annat sammanhang. Tack Pauline och Maria för att vi gästade den här podden.

Barnröst: Du har just lyssnat på Utbildningspodden och det avslutas med avsnitt om skolsegregationen. I nästa poddomgång blir det mer barn och elevröster och mindre vuxensnack.

Musik:
Le Lac, Julien Doré