Skolan mitt i byn – eldsjälar och vardagshjältar

Barnröster:
Välkommen till Utbildningspodden! Om en podd om förskola och skola. Barn- och ungdomsförvaltningen.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Välkomna till den här podden. Och dagens gäster är Frida och Ansu från Skolan Mitt i Byn, Andersbergsskolan, Andersberg.

– Men tack så mycket. Vilken ära att få vara här med dig idag. Jag är så glad! Tack.

– Tack.

Tack. Det är en ära att få ha er här. Det är en ära att få sitta och samtala med er om viktiga frågor. Och temat är ju segregation band annat men vi ska också prata om naturligtvis möjligheterna till hur vi ska bryta den och skapa en större gemenskap och samverkan kan man säga. Men om vi börjar någon slags nulägesrapport, vad händer i Skolan Mitt i Byn just nu?

– Ja just nu så är det ju så här att vi är i maj månad, vi håller på att planera Andersbergsfestivalen för fullt som är 28 maj och det är ju en folkfest för hela Halmstad. Och det är ju en underbar dag när Andersberg verkligen blommar upp. Det är liv, det är rörelse och alla är ju i princip involverade i våran festival. Det som är viktigt är ju att det verkligen är en festival för hela Halmstad där vi vill att halmstadborna ska få lov och komma och se alla fina saker vi har på Andersberg.

Spännande att se fram emot. Ansu din ingång i Skolan Mitt i Byn, du är ganska ny?

– Ja, jag är ny.

– I relation till Frida i alla fall.

– Ja men precis. Frida har ju varit på Andersberg i några år nu och gör ett jättebra arbete där. Och jag har ju kommit in i det arbetet och jag lär mig fortfarande men det jag kan se är att det finns en väldigt stor vilja till att förändras i området. Från vuxna, från barn, från ungdomar. Och det är jag jätteglad och det tar jag med mig varje dag när jag går till jobbet.

– Alltså platsen Andersberg har ju liksom sin historia och kanske att när man lyssnar på det här och så funderar jag på vad får man för bild av Andersberg som plats och sen då skolan i sig? Då kanske det skulle kunna vara så att bilderna är mer som att här sker det massa saker som är problematiska. Hur ska man förhålla sig till det när man ska bygga förändring? Att ändra den där berättelsen om Andersberg? Förutom då Andersbergsfestivalen men ni gör ju allt möjligt då men fortfarande är det detta som blir, liksom, det är ett utsatt område, här är det socioekonomiskt svårt, det finns ren fattigdom, och trots det, hur gör ni då för att få i gång den här rörelsen?

– Det är ju precis som du säger, att allt det du nämnde finns på Andersberg. Där finns problem, där finns segregation, där finns fattigdom, det finns allt det du nämnde. Men där finns också otroligt mycket positiva saker som man kan bygga på och där finns så extremt mycket folk som vill. Föräldrarna vill vara med och engagera sig, barnen vill vara med och engagera sig, ungdomarna vill vara med och engagera sig, och jag tror att många gånger så har folk en förutfattad mening ”ah men dom vill inte” eller. Men det är inte sant, utan dom vill faktiskt vara med och det finns ett otroligt engagemang. Jag brukar säga att mina föräldrar i skolan eller, till barnen i skolan, dom lägger ner mycket mer tid till att komma till skolan, besöka den, vara närvarande än vad jag själv är i mina barns skola.

Vad tänker du Ansu?

– Jag tänker väl att, jag tror en stor framgångsfaktor är ju att vi ser alla barnen, alla vuxna, med liksom snälla ögon. Och kollar på dom och verkligen försöker förstå dom. Och på så sätt blir det ju liksom en samverkan där man ser varandra och tar varandra och inte lägger så stor vikt på det som skiljer oss.

Och jag tänker att det är ju avgörande vem som kliver in där och hur det görs. Jag vet att du Frida också pratar om att vara en person som också genererar relationer, eller ser till att det skapas förutsättningar och att det gör sig ju inte så här på ett kontor. Nu har du ju ett kontor men det är ju faktiskt mitt i skolan. Kan du berätta kort om vad som händer på den platsen, glasburen? Du kan bara ta någonting.

– Ja herregud, alla borde få lov och uppleva en dag i glasburen. I glasburen så kan det hända precis vad som helst. Men någonting som är en faktor det är ju faktiskt att vi har, där är mycket värme, mycket kärlek, där är mycket öppenhet och det är ju som sagt var det går inte att göra förändring inifrån stan, från ett litet kontor utan det är viktigt att man är på plats, man är närvarande, att man är engagerad. Och mitt kontor, det är ju inte bara mitt och mitt och Ansus, utan det är ju faktiskt alla barnens, ungdomarnas, föräldrarnas områdeskontor. Alla har en plats hos oss.

Och det är ju någonstans unikt att det är på det sättet för ingen av er är ju liksom lärare i den bemärkelsen. Ni är liksom ledare, ni är inspiratörer vilket också gör att det finns ju möjlighet att bara kunna vara med er utan att det finns något slags krav på ett sätt, även om ni ställer krav antagligen. Men det är kanske det som är det unika i det sammanhanget att man är många vuxna som också. Jag tycker det var fint som du sa, man har snälla ögon. Att det också är en del, att alla barn behöver ju det den tydligheten men också en möjlighetsgörare i det sammanhanget. Och jag vet ju också att ni gör en mängd aktiviteter, kan man nämna någonting som är på ingående, förutom Andersbergsfestivalen, som är kopplat till skolan eller eleverna som går på skolan?

– En av de stora grejerna efter Andersbergsfestivalen det är ju att måndagen efter skolavslutningen så öppnar vi ju vårt älskade sommarkul som vi har i samarbete med våra bostadsbolag. Och med Sommarkul så är det ju också så att då börjar våra Växa-ungdomar också arbeta. Och det är ju de ungdomarna som bor i området som är mellan 13 och 15 år så att då har dom sitt första sommarjobb, får man lov att jobba halvtid i två veckor och får tjäna sig en liten slant på det. Och sen så framför allt vara då viktiga ungdomar som får vara med och planera, utvärdera och möjliggöra en verksamhet.

Det är ju fantastiskt den möjligheten.
Jag vet Ansu du jobbar ju i något som heter Dreamteam.

– Dreamteam ja men precis.

Vem vill inte vara med där?

– Nej alla vill vara med där.

Kan tänka mig det.

– Nu när vi haft tröjor, jag kan bara säga, med Dreamteamtryck då, då har ju eleverna liksom rusat in på kontoret för dom vill ha en sådan här tröja liksom. Det kommer ju alla, även dom som inte är med i Dreamteam. Men det säger ju mycket liksom, det är en förlängning av skoldagen. Vi fortsätter skoldagen i skolan men vi fokuserar på textanalysering eller vi har en kör som sjunger tillsammans, vi har dansare som dansar. Så man gör dom här grejerna för att skapa någon glädje hos barnen där vi också fokuserar på vad är det vi säger i låtarna vi sjunger med i, och varför är det så viktigt liksom att förstå texterna. För att man lyssnar ju på musik som på ett sätt speglar samhället men det är inte där dom barnen är just nu liksom men det är det dom kan se och relatera till så det är viktigt att vi pratar om dom här sidorna också och inte säger att ”nej men den här musiken ska vi inte lyssna på”. Men vi kan förstå varför säger dom säger som dom säger i musiken liksom.

Och vad är det för slags musik man lyssnar på då? Eller vad är det för genremusik eller är det allt möjligt??

– Men det är ju mycket hiphop är det ju och svensk hiphop har ju gått åt ett håll kanske och därför är det ju viktigt att man samtalar om dom ämnena som tas upp liksom och att vi gör det med glädje. Vi har roligt medan vi gör det och vi får uppträda och vi får åka ut till exempel och vi får vara med på Andersbergsfestivalen och stå på stora scenen och uppträda inför området. Eller vi får komma in till centrum och vara med på Scandinavian Mixed. Och det blir ju en grej liksom, att man tar dom här barnen till en annan plats ett annat forum där dom får uttrycka sig själva men att vi har gjort arbetet innan.

Jag tänker också på just kanske på musiken som en kraft. Alltså kulturen, Andersbergsfestivalen, det här att få skapa är ju en superviktig mänsklig aktivitet och få göra sin röst hörd via just de uttrycken som en del. Vad skulle ni säga är dom här förmågorna som man behöver ha när man är vuxen i alla sammanhang med barn? Vad tänker ni är era speciella superhjälteförmågor för att hålla det här igång? För det är ju också en stor verksamhet tänker jag, det är många, vad är det, över 400 barn som går på Andersbergsskolan? Och dom är mellan åldrarna…?

– Sju till tolv

– Sex år till och med.

Och så tänker man alla de här barnen och deras familjer liksom och samhället i sig, så det är ju jättemånga människor som ni ska på något sätt sätta i gång i rörelse, och stötta. Vad är det för förmågor, som ni ser, och styrkor som gör detta möjligt?

– Ja jag kan väl mer se på att både jag och Ansu, man är ju väldigt olika. Och sen så jag vet ju inte riktigt vad jag har för superkraft-gen men jag vet ju om att Ansuman han är ju grym på att vara, han är ju coolare än coolast, han kan man ju spränga bomber och granater kring och det hetsas inte upp över huvudet taget. Och det är ju verkligen en superkraftförmåga, att man faktiskt håller sig superkall. Att man bara ”jaja, okej det här var inte så farligt” och så jobbar man vidare efter det. Men det är ju som sagt var, att när jag skulle anställa Ansuman så sökte jag efter en relationsminister. Och det är ju att man verkligen vill träffa människor, man är nyfiken på människor och man vill se. Ja men som sagt var få en förståelse. Men sen så är det ju så att vi inte accepterar allt men man har en förståelse för hur andra människor tänker. Och sen så behöver man inte ha acceptans för det.

Nej just det. Vad fint, så fick du beskriva Ansuman. Då får du beskriva Frida då.

– Det här kommer inte bli lätt (skratt).

Man kan ju fråga så här: hur kom det sig att du valde att söka det här jobbet? Kan man ju tänka sig. Det är ju en spännande tanke.

– Nämen det var nästan, alltså det var ju självklart. Jag tycker ju att det här är väldigt utmanande samtidigt som det är väldigt spännande och det är unikt. Och det är också att man får ju jobba med Frida. Frida är ju väldigt kärleksfull, och hon är en person som ser alla och får saker gjort också. Alltså det är inte så att man säger att man ska få gjort det här hon gör det liksom, även hur svårt det än är, även hur tufft det än är, så tar hon alla bollarna. Och jag tror att alla uppskattar liksom att det finns en person som verkligen vågar ta alla dom här tuffa, eller lätta bitarna, som kommer med jobbet liksom. Och det är det som jag tror är hennes superkraft faktiskt.

– Nu blir jag ju rörd, vad gullig du är!

Men jag tänker det är väl också en del i att vara relationsminister, det skojar du (Frida) ju återkommande om här att det är viktigt. Jag har ju också träffat dig med Ralf som är rektor på skolan, vad man behöver för olika komponenter i att också ta det vidare då, så det är väl bara att suga åt sig i dom sammanhangen. Det kan man väl skicka med dom som lyssnar på podden att vi behöver bli bättre på att bekräfta varandra i de här sammanhangen och vi gör ju vårt bästa för att de är ju de här barnen och unga som vi har i vårt blickfält. Det är dom som ska växa och utvecklas på alla sätt och dom har olika förutsättningar och olika, inte möjligheter, men olika utmaningar framför sig också som är viktigt att tänka då.
För det är ju så tänker jag att dom här förmågorna och man ska också hålla. Hur gör ni när det känns som att nu är det, även fast ni verkar ju kunna hantera alla uppkomna möjligheter. Hur gör man när det känns som att vi inte räcker till? Vad finns det för sätt att hjälpa varandra då, när det känns lite hopplöst? Eller det kanske det aldrig gör?

– Jo men det är klart att det kanske finns dagar när man känner att ”ojojoj, idag är det tufft” och ibland så kanske kommunen behöver bli bättre på en debriefing, alltså faktiskt om man tittar på kriminalvården eller polisen eller brandkår så brukar dom vara rätt så duktiga på det. BUF (barn- och ungdomsförvaltningen) kanske inte brukar hantera dom frågorna lika ofta. Men sen så är det ju också viktigt att man kan ha ett klimat som man faktiskt kan pratat om dom tuffa bitarna. Att ”men idag har det varit en tuff dag”. Ja men då lägger vi upp den tuffa handgranaten på bordet och så får vi kika på hur det ser ut. Men sen måsta jag ju säga att vi har ju så himla många stjärnor på jobbet, och det räcker ju faktiskt att det kommer förbi en sån liten stjärna så vet man ju, det är ju därför jag är här.
Det är klart att man kan ibland ”ojojoj” men när man ser dom här stjärnorna, stora som små som mellan, så vet man ju ”jajamän” det är därför jag går hit, det är därför jag älskar mitt jobb, för dom ger så otroligt mycket tillbaka.

 Dom själva utmaningarna är ju just det som är kopplat till dom här förutsättningarna som dom här barnen lever under, och de är ju en utmaning som inte bara Andersberg har och Halmstads kommun utan det har ju i princip nästan alla kommuner i Sverige. Vi pratade ju om, om man ska prata om utsatthet så är det ju förutsättningarna. Ni kompenserar ju som ni kan men hur ska vi göra i en framtid för att också minska det som vi kallar segregation och öka integration. Har ni liksom, förutom det ni redan gör, om ni skulle sia om en.

– Någonstans, som jag brukar säga, vi har jättebra verksamheter i kommunen, på Andersberg, i Skolan Mitt i Byn, överallt. Och någonting, vi ska inte göra mindre, utan vi behöver göra mer utav det vi redan gör och kanske även att vi är lite modiga och provar på saker. Jag brukar säga det när jag är ute och presenterar, vi har ju haft åtta miljoner idéer, alla har ju inte varit superbra men då ska man ju inte klanka ner på sig själv utan man ”det här var inte det mest briljanta, då slänger vi dom i soporna på en gång eller får vi putsa till det litegrann”. Så att vi är lite modiga, att vi gör saker.

Du nämnde precis innan vi spelade in podden att man behöver en Pippi-mentalitet, och Pippi kan man väl relatera till. Vad skulle du säga är din bild av pippimentaliteten? Vad består den av?

– Jag brukar säga att man behöver ha en liten Pippi-mentalitet, att det här har jag aldrig gjort förut så det här kommer bli roligt (skratt). Men att man vågar, att man faktiskt kommer lite utanför sin comfort zone, att man kollar. Jag brukar säga att vi hade aldrig överlevt utan våra bra polare, vi har extremt mycket bra polare runt omkring alltså. Både, men det är alla förvaltningar, polisen, räddningstjänsten med mera med mera. Vi är otroligt många som vill samma sak, då gäller det ju att vi bara hittar varandra och att vi vågar göra saker ihop. För många gånger så kanske vi drar oss lite för att ringa till någon som vi inte känner. Så lite Pippi-mentalitet, lite modiga, så att vi chansar och att man faktiskt får lova att testa sig fram

Om du skulle ge råd ”så här kan man göra om man också vill utveckla sin idé på skolan om att också ta kontakt med andra och det är det som skulle kunna vara Skolan Mitt i Byn-konceptet”, vad skulle man kunna börja då med?

– Men just det att en utav de sakerna som är superviktiga hos oss det är att vi har bra kompisar, bra samarbetspartners och att man verkligen inventerar ”vad har vi för någonting i närområdet? Har vi näringslivet, vad vill dom, var pekar dom någonstans?”. Okej, då kan man ju ta en kontakt där och det kan vara allt ifrån den lokala butiken till bostadsbolagen, ja så att man verkligen vågar kika på och inventera vad har vi för någonting i staden som kan vara intressant. Ja, så man vågar tvista på dom där sakerna och hur kan man utveckla tillsammans dom här små glappen emellan. Just nu så håller vi på med en annan förvaltning ”hur kan vi få dom som ligger längst ifrån arbetsmarknaden ihop med en förening där vi liksom jobbar ihop: förening, en annan förvaltning, vi – om hur vi kan få dom som ligger längst ifrån arbetsmarknaden till och faktiskt komma i arbete. Men att man vågar titta på det och vad har vi för någonting och att man vågar lyfta på luren.

Jag tänker ju att Halmstad är en väldigt segregerad stad om man tänker, jag är inte härifrån men att man ”var bor du någonstans, på vilken sida Nissan?” och så plötsligt så ser man att det är väldigt olika då. Och så är det olika förutsättningar, och så behöver vi träffas på något sätt. Hur skulle ni se vad mer man behöver göra för att de här olika människorna som bor på så olika områden i Halmstad kommun, på vilket sätt kan man också ses? Det är ju så att man bjuder in, nu är det Andersbergsfestoval och man åker dit. Eller hur ska man få unga människor som bor i Vilshärad, i Åled, i Fyllinge, på Andersberg, Nyhem och det, hur ska man hitta ett sätt där ”vi” är ”vi ihop”?

– Det är ju en oerhört viktig fråga och där är det ju också så att vi måste vara med och skapa de här plattformarna där vi träffas. Men sen är det ju också så otroligt viktigt att vi sätter en relationsminister på dom här plattformarna för det är inte så att vi blir vänner bara för att ”åh nu har vi en massa ungdomar på biblioteket”. Nej vi måste vara där, peta i det, och ha en relationsminister som gör att man träffas. Det är ju faktiskt så att träffas vi över trevliga saker så är det så otroligt mycket enklare att prata om dom saker som är tuffare. Många av dom sakerna man kanske ser på nätet, att där har vi en mamma-barn-jympa till exempel, gud vad trevligt. Ja det är supertrevligt, men det är faktiskt inte bara trevligt att vi svettas ihop utan det handlar ju om att möts vi, man samtalar, får en gemensam stund med sitt barn så det finns så mycket mer bakom än att man kanske bara ser en fysisk träning.

Ja, Ansu vad tänker du om den utmaningen? Hur ska vi liksom få ökad gemenskap mellan barnen som bor i den här brokiga kommunen?

– Med Dreamteam så hade jag ju velat, min dröm är verkligen, att vi utökar Dreamteam till att bjuda in hela Halmstad, barn och ungdomar liksom, som inte bara är på Andersberg men även är för hela Halmstad. Att det är någonting som återkommer år för år där man ser att ”ja men jag har varit medlem i Dreamteam 2020” ”jag var medlem 2023”. Att det blir en del av samhället också.

Jag tänker att Dreamteam är ju ett superbra namn för vad det står för, drömmen och ihop på något sätt, sen om det blir med en låt eller något annat man gör för att hitta gemenskap tillsammans på det sättet.

– Och Dremateam, namnet, kommer ju faktiskt från, det är våra förra årets årskurs femmor (2021) som valde detta namnet och sen så har det fått fortlöpa. Och det är ju också oerhört viktigt att man har barn- och elevinflytandet med sig, för det är ju deras namn.

Just det, och det är en skyldighet vi har som vuxna med tanke på barnkonventionen som är lag att barn och unga ska ha ett ökat inflytande över det sina liv helt enkelt.
Fint tack så mycket för att ni gästade den här podden.

– Men tack!

– Tack själv.

Barnröst:
Tack för att du har lyssnat på Utbildningspodden. I nästa avsnitt snackar vi skolplanering och elevsammansättning.

Musik:
Le Lac, Julien Doré