Språket – en investering för livet

Barnröster:
Välkommen till Utbildningspodden! En podd om förskola och skola. Av barn- och ungdomsförvaltningen.

Musik:
Le Lac, Julien Doré

Barnröst:
Lyssna noga.

Till den här podden har vi nu bjudit in följande Jennie Aronsson, Malin Karlsson och Anki Govenius. Ni ska naturligtvis få presentera er och det får ni göra nu. Jennie du kan börja.

– Ja Jennie Aronsson heter jag, jag jobbar som utvecklare för förskolans utbildning inom Halmstads kommun och det innebär att vem som helst, av förskolans rektorer i alla fall, kan ge mig uppdrag och jag får också uppdrag från förvaltningen att hålla i kompetensutveckling och liknande.

Ja du kommer snart få berätta lite mer om vad ditt uppdrag egentligen är. Och Malin?

– Ja jag heter Malin Karlsson och jag jobbar på Hedens förskola i Oskarström. Jag blev lite inblandad på grund av Jennie där, men också för att jag tycker att språkutveckling är viktigt för förskolan. De ska kunna uttrycka sig i tal och skrift. Det handlar om en identitet, som man behöver lära sig. Och en liten demokratifråga också, egentligen. Att man blir en världsmedborgare som det står i läroplanen.

Just det. Du ska snart också få utveckla det, hur man gör på riktigt så att säga. Och Anki?

– Ja jag heter Anki Govenius och jag är rektor på Frösakulls förskola och på Lokes förskola. Och mitt uppdrag är ju att leda pedagogerna på förskolan, både förskollärare och barnskötare. Och för mig är det ju otroligt viktigt med språket och språkutveckling. Barnen ska få tillgodogöra sig och bli de som tar hand om kommande samhälle när vi drar oss tillbaka.

Ja, just det. Det är det, det handlar om, världsmedborgare och en kommande generation på något sätt. Jag tänker att det här är ett samtal så vi kommer liksom falla varandra i tal. Vi kan väl börja med vad om man ska beskriva vad språkutveckling är, också då kopplat till förskolan. Om du vill börja Jennie?

–Ja man kan väl säga det börjar ju redan från magen när barnet hör allting, och det fortsätter ju konstant hela tiden. Vi på förskolan tar ju emot barn med många erfarenheter, och det måste vi ju hela tiden ta hänsyn till och ta reda på vilka ryggsäckar barnen kommer med. Och lägga till ord hela tiden. Det räcker liksom inte att prata, prata, prata, vi måste ha kvalitet på det språk vi samtalar med barnen med. Så språkutveckling sker inte automatiskt, utan det är ett gaska svårt arbete att ta till sig ett språk. Och då är alla våra pedagoger källan till ett gott språk.

Hur medveten är man som vuxen på en förskola om de här bitarna?

– Jag tänker att vi är väldigt medvetna för det är svenska förskolans tradition. Men vi vet ju också, en av de kompetensutvecklingarna vi har nu, att statsbidrag som har kommit att utveckla undervisningen i svenska i förskolan för att barnen kommer med ett för litet ordförråd till förskolan, eller till förskoleklass. Så vi behöver spetsa till det vi redan gör. Göra det bättre. Eller mer medvetet, kanske man ska säga i stället, att fokusera. Och högläsning är ju en av de viktigaste delarna i det.

Malin du som är på förskola, vad tänker du om språkutveckling? Vad har du för tankar och funderingar kring det?

– Nej men det är som Jennie säger här. Det är väldigt viktigt att man hela tiden utrycker sig med de rätta begreppen. Så många ord som…

– Synonymerna som kommer.

– Exakt tack! Det är ju det. Nej men så att man lär sig alla ord. För ju fler ord du kan desto bättre är det ju. Och ju mer ord du kan desto mer kan du tillgodogöra dig av allt du ser och hör och lär. Så de tär fruktansvärt viktigt med högläsning och bara sitta och prata kring en bild. Vi har ju de här bildstöden som vi använder. Nu var det inte det jag tänkte på men de här samtalsbilderna var det jag tänkte på. De är väldigt viktiga att bara kunna se, barnen ser ju mycket mer än vad du själv gör i en bild. Så vi märker att ju mer ord du använder desto bättre förståelse får barnen om omvärlden.

Vad ställer det för krav på er som vuxna? Alltså apropå ni var inne på medvetenheten och kunskapen, men också kanske då att vara bildad tänker jag. Det dyker upp i mitt huvud. Att också ha ett eget ordförråd tänker jag

– Ja det är ju bra om du som pedagog har ett bra ordförråd så att du är medveten om vad orden betyder och sånt också. Absolut, det är det ju. Men om man säger så här, jag har ju ingen högskoleutbildning men kan ju ändå mina ord och begrepp om man säger så. Bildad vet jag inte riktigt om du behöver vara men du behöver ju ha lite förnuft och lite, vad ska jag säga…

Jag sitter nog och tänker på språkvärdar, alltså språket innefattar ju allting tänker jag. Vardagliga språket, texterna, böckerna men också om hur beskriver man världen, med vilka ord, och vad är det vi undersöker för någonting? Det är ju en utmaning också om man har en utvecklad idé om språkutveckling, inte bara orden utan vilka ord kanske? Och vilka sammanhang utmanar er till viss del också?

– Det gör det ju verkligen

– När ni berättar så tänker jag att det är ju också nyanser. Barn behöver ju många nyanser, inte bara, jag har ett exempel på ett litet barn. Ett litet, litet barn som var otroligt duktig på språk. Hon stod utanför och var arg och jag gick förbi henne och sa: ”oj nu är du riktigt arg”.
”Nej det är det som är problemet jag är förbannad! Fly förbannad!” Och jag menar att kunna uttrycka sig så, det är ju otroligt, vi måste kunna ge dem nycklarna till nyanser också så att livet blir rikare. Vi vet ju också att ju rikare ordförråd vi har desto rikare blir världssynen också. Vi kan förstå varandra bättre om vi har nyanserna, vi kan bli mer nyfikna på varandra om vi inte bara vet att det finns ett tillstånd som är ”arg” och det är allihopa utan man vet att det finns många olika aspektrum i ”arg”. ”Förbannad” är det också.

– Och det är ju det som är viktigt för det finns ju forskning då om man jobbar med flerspråkiga barn, att det finns en risk att man förenklar språket för mycket. Att man inte har tillräckligt höga förväntningar, både på barnen, men också på sig själv som pedagog, att det som jag gör kommer göra skillnad. Jag är en viktig person för alla barnen jag möter, för att bidra till språkutveckling, att inte förenkla. Sedan kvittar det vilka barn vi har framför oss, det har ju inte med bakgrunden att göra, alla barnen kommer med erfarenheter. Vad är det barnet kommer med till oss? Vad är det vi som pedagoger behöver ta reda på? Och då är relationen till vårdnadshavarna extremt viktig, att skapa den. Så att vi vet, om de kommer som ettåring eller som femåring. ”Ja men vi läser mycket böcker hemma”. Vi kan ju ha tre-fyraåringar som möter kapitelböcker medan vi kanske har en femåring som inte har mött böcker för att ekonomiska möjligheter gör det svårt att köpa böcker, där man kanske inte har kunskap om att man faktiskt får låna böcker på biblioteken. Eller vilken media, eller vilka barnprogram tittar man på. När vi som sitter i rummet var små då var det kvart över sex, då var det en kanal eller två. De möter ju så mycket så vi so pedagoger har ju svårt att hålla ordning på ”vad är det för figur de pratar om nu?” och ”vad är det för spel?”. Och där är ju vårdnadshavarna nyckeln hela tiden.

– Det är det där som är så bra med kapprumsbiblioteken som har kommit nu på förskolorna, jag tror nästan alla har det. Det flesta har nog det. Och det hjälper vårdnadshavarna jättemycket och de spar tid genom att låna hos oss i stället för att gå till biblioteket och låna. Så tar den en bok med sig hem och så har de en godnattsaga hemma. Sedan så kan de byta ut den hela tiden och då får ju barnen högläsning. Och jag tror att det har kommit jättemycket mer högläsning hemma hos familjerna nu.

Det är tillgängligt. För nu är vi inne på vad man gör rent konkret, ambitioner finns, det finns forskning, det finns en rektor som vill.

– Det finns många rektorer som vill (skratt)

Det finns många rektorer som vill, ja, men nu har vi bara en med oss. Men om du Malin ändå ska, vad är det som blir konkret om man vrider på den medvetenheten och den kunskapen? Konkret förutom då kapprumsbiblioteket, konkret hur kan en dag se ut med någon slags språkutveckling på förskolan?

– Ja, hur kan en dag se ut?

Förutom allt man vet man gör vanligtvis. Men när man jobbar med språkutveckling hur märker man det? Kan man märka det på en förskola?

– Kan inte jag få börja? Jag tänker att när man mest märker språkutveckling det är i möten med barnen. Det är de riktiga möten med barnen där man är nyfiken, där man är nyfiken på att ett barn är arg. Men hur märker du det? Hur mycket arg är du? Ja är de t så att du är förbannad, om vi går tillbaka till det då, men i möten mellan pedagoger och barn. Och om det är ett barn eller flera, det gör ingenting för barnen stärker ju varandra också. Och att man uppmuntrar språket och att man är nyfiken. Och att man tänker jaha nu har jag använt ett ord nu kan jag uttrycka mig större och lite annorlunda för att ge nyanser.

– Och där finns också forskning som stöder det. Där finns Sven Persson som har skrivit mycket om pedagogiska relationer. Allt det här från att möta med en blick, att bekräfta. Och Annika Andersson som skriver om att verkligen planera för samtal. Halmstads rektorer och några pedagoger har fått lyssna på Annika Andersson som är, ja nu har jag glömt hennes titel, men hon får forskar på vad som händer i hjärnan när vi använder språk. Och där har hon verkligen uttryckt att ska ni planera ska ni planera för samtal med barnen. Det måste in.

– Och där barnen ser, ser alltså ser ansiktet också, för det är ju inte bara att höra, man måste se och se vad man uttrycker också. Att man planerar inte bara för att omsorg, och prata utan man tittar på varandra. Blickar och nickar och sånt är också språket ju.

Verkligen. Finns det något mer Malin? För nu är det ju du som är konkret med barnen på det sättet. Fast jag tänker Anki du träffar ju kanske också barnen. Du är med ibland. Som att det när det finns tankar på vad man gör. Är det lätt att genomföra, funkar det?

– Ja det kan jag väl faktiskt tycka nu eftersom man ändå är så pass medveten nu hur man lära barnen bättre. Förr var det ju inte ”jaja, det blir jättebra” eller ”javisst fortsätt där”. Det var ju ändå lite den varianten. Men nu när man har läst så mycket forskning och så mycket böcker och så Carolina Larssons rapport och allt det här. Då blir det ju ändå ett helt annat sätt att man tittar på barnet, man speglar orden tillbaka till barnen hela tiden. Man pratar, och vissa barn pratar ju mycket mer när de får hålla på med någonting och det blir jättegivande samtal bara där. Och då, då är det ju, vissa barn måste ju titta på varandra som du sa Anki, men en del är ju så att de klarar inte av att titta på dig de måste få rita eller måste få hålla på med degen eller de måste få pärla, och då kommer det jättemånga samtal och man sitter och speglar barnen hela tiden och uppmuntrar dem eller ”hur gjorde du då?” eller ”hur tänkte du där då?”. Jag tycker det är väldigt givande att bara sitta och prata med dem och det har jag ju bara upptäckt på senare år, egentligen. Att de lär sig så mycket mer, och man ser så mycket mer utveckling hos barnen när det händer och när de får in de här nya orden man ser det direkt och man märker det direkt för de bara använder dem direkt också. För de tycker det är roligt, för ”macka” ”smörgås” det är samma sak. ”Ska du ha en knäckemacka till?” ”Nej men det heter ju inte knäckemacka det heter knäckebröd”. Alltså det är jätteroligt att se det, att de använder de här små orden hela tiden, och även om det är släng vissa ord. Och sen att de ändå vet smörgås/macka, macka är ju ändå slang men de förstår ändå skillnaden och nyanserna som du pratade om Anki där, de förstår dem ändå så det nej jag vet inte…

– Jag tänker också det är jätteviktigt att fånga upp när vi hör att barnen börjar använda de orden som vi som pedagoger faktiskt har planerat att ska komma in. Jag hade en avdelning som jag mötte, de höll på att undersöka vatten och blandningar och så, och de hade lagt till ordet ”kemi” och hängt upp det på väggen. Och då hörde de hur barnen, och detta var på en yngre-barn, ”kemiii” ”kemiiiii!” alltså de gick verkligen och smakade på ordet.

(skratt)

– Och jag tänker där, tänk att få vara ett litet barn som går in i skolan och tänker ”jag kan kemi”. Vem kommer lyckas i den här klassen? Jag som kan kemi. Alltså det är ju otroligt viktigt. Sen tänkte jag så här, om vi blickar bakåt lite. Det som har förändrats med tiden, vi har ju alltid språkat med barn och pratat men vi har några grejer som är gynnsamma för oss. Och det är ju att vi har blivit mycket mer medvetna om de estetiska processerna som gynnar språkandet och språkutvecklingen. Det händer någonting när man gör någonting med händerna när man börjar fundera i hjärnan. Det är en grej som jag tänker på so verkligen är en tillgång för oss. Och att vi faktiskt dokumenterar idag och gör det ihop med barnen. De får reflektera efteråt ”vad var det som hände där?” ”ja man det var det här”, det tycker jag är en grej som vi gör som har förändrats från tidigare.

– Vi har ju sagt att försök i alla fall att sakta ner tempot så att barnen är delaktiga i planeringen av undervisningen kan man väl säga. Genom att vi reflekterar, ja vad är det barnen faktiskt funderar över och de frågar efter? När jag jobbade det första året som jag jobbade i barngrupp, vi hade ju planerat att det här ska vi göra, det här ska vi göra. Och sen hängde barnen gladeligen med på det men när man tittar tillbaka så kan man ju tänka ”hmm… vad tog de med sig egentligen av undervisningen? Förstod de vad vi höll på med?” Eller vi hade tema ett helt år om Mamma Mu och alla böckerna och vi hade fantastiskt roligt med barnen. Men vad kommer de ihåg och vad tog de med sig till slut?

– Det vet bara dom.

– Ja det vet bara dom ja.

Men det är utmaningen och då är vi framme egentligen vid det här: vi vet vad språkutveckling är, vi kan luta oss mot forskning, det sker massa saker, förändringar, det finns massa ambitioner. Vad tänker vi, ”vi ”säger jag eftersom jag ingår ju också i kommunen på något sätt, men alltså om vi blickar framåt, vad är det vi vill åstadkomma med de här insatserna?
Jennie är det du som ska prata nu?

– Ja men jag tänker ju utifrån det uppdrag som jag och min kollega har haft då, att hålla i en kompetensutveckling för ”Språkutvecklande undervisning i svenska i en flerspråkig kontext”, det är världens längsta titel. Så är det ju att ge varje barn förutsättningar att bli en språkande person, både här och nu men också för framtiden, precis som Malin sa det är en demokratisk rättighet att ha ett gott språk så att jag kan ta mig till den information som jag hör i media, kan läsa i tidningen, kan läsa böcker, kan klara av skolan. Det är en investering för livet, tänker jag. Så det är ju extremt, extremt viktigt att vi på förskolor vi lägger grunden. Det är som Annicka Andersson säger, att vi borde ha högst lön som jobbar med förskolebarnen (skratt) det är vi som utformar deras hjärna

Ja jag håller med på alla sätt.

– Att ju äldre barnen blir så kan man göra små justeringar men den grunden som vi, nu sa jag ”vi” nu jobbar inte jag i barngrupp längre, men ni som jobbar i barngrupp.

– Du är inblandad.

– Jag är inblandad och så. Men jag tänker också att det är att höja er, ni som jobbar med barngrupp, alltså höja er yrkesstolthet och att det här gör vi jättebra. Vi kan tvista till men vi gör ett gott jobb, utifrån de förutsättningar vi har just nu. Sedan kan vi alltid ha en drömvärld, vad vi önskar, men vad vi har just nu.

Ja det kan vi göra, när man blickar framåt kan man ha alla möjliga fantasifulla idéer hur det skulle kunna bli, för att vi lutar oss mot och så vet vi det här önskvärda scenariot. Du nämnde ju världsmedborgare till exempel, att också kunna vara välfungerande i ett samhälle.

– Och för att bli en god världsmedborgare så måste man ju känna att man får plats, att man får tid att uttrycka sig, att man får tid till att fundera och det är det jag tror kommer bli längre framåt, att vi gräver mer på djupet. Att vi tittar mer, att man liksom får tiden, för vi lever i ett väldigt snabbt samhälle idag, ofantligt snabbt. Man har gjort någon forskning om hur många bilder ett barn är med om per dag och det är ofantligt många fler idag än det var för 50 år sedan. Och om vi i förskolan kan bromsa ner och ge barnen mer tid, mer tid till eftertanke, mer fler ord och att vi gräver mer på djupet, att man får undersöka små grejer, får mer tid på sig, jag tror vi kommer vinna jättemycket på det och att vi får många fler barn. Att de här som kanske väljer ”nej men jag väntar med att säga någonting” att de också får plats, och att de som har bråttom framåt ”nej men jag varvar ner lite” och släpper in någon annan. Det kan jag se framåt och i takt med att vi blir bättre på att gräva tror jag också att vi kommer se tillgångar med mångkulturellt samhälle. Att det är otroligt mycket ju mer vi bromsar in mer tillåtande blir vi och mer nyfikna också, vi har tid att bli nyfikna. Så tänker jag. Det är därför jag jobbar som rektor, för att jag vill att där sitter framtiden framför oss, som ska ta över med mycket bättre idéer än vad vi har.

Då får du avrunda detta faktiskt Malin om den framåtblickande och framtidens förskola som har fått jobba med språkutveckling, vad ser du framför dig då?

– Fortsätta prata med barnen, fortsätta umgås och vara nyfiken och medforskande och allt. Du måste verkligen fortsätta det. Och mata dem med ord, mata, mata hela hela tiden. Och jag tror att det hjälper att läsa böcker, prata om bilder, lära dem vara källkritiska med, det är jätteviktigt i dessa tider så att de blir självtänkande

Ja det vill man ju att de ska vara

– Ja men alltså du förstår vad jag menar.

Det är ju en komplex värld som

–…som de ska växa upp i

Och som de är i där man bombarderas med information och det är klart det är språket som man behärskar också det inre språket, alltså hur kommunicerar jag själv kring det som jag också ska förhålla mig till då. Så att det får vara avslutande. Tack så mycket för samtalet kring språkutveckling.

–Tack.

–Tack.

–Tack.

Barnröst:
Tack för att du har lyssnat på Utbildningspodden. I nästa avsnitt av Utbildningspodden summerar vi våra tankar om skolsegregationen.

Musik:
Le Lac, Julien Doré